Nostalgi

En gång för länge sedan kunde jag skriva oavsett humör. En gång skrev jag lika bra, bättre, när jag mådde bra, som när ångesten red mig som en vidrig Incubus. Det bästa året i mitt liv? Året på Wiks Folkhögskola.

Jag försöker åka tillbaka till Wik en gång om året. För att få gå omkring i markerna och bara andas. Återfå lite av platsens magi. Få drömma mig tillbaka till en tid när jag i stort sett var odelat lycklig. För mig, kan det vara den vackraste platsen på jorden.

"I remember everything..."

 

Emotionell berg-och dalbana.

"It's my party and I cry if I want to..."

Pendling

Det går fasansfullt fort mellan hopp och nattsvart förtvivlan. Min tro på mig själv känns i ena sekunden självklar, i nästa, som oerhörd arrogans.

"Luften är slut och munnen den är en smak av blod..."

Vän

Jag önskar att jag kunde fly. Fly in i en fantasyvärld där allt var fantastiskt, farofyllt och jag kunde dö vilket ögonblick som helst. En värld fylld av jättar och eteriska varelser som kunde förflytta sig genom tid och rum som de ville och behövde.

Jag önskar att kärlek kunde vara vacker och evig och att idiotiska påhitt som PMS och utbrändhet var ord och förkortningar utan någonsomhelst mening eller innebörd.

Jag har förlorat min bästa vän. Jag saknar honom och vill ha honom tillbaka.

"I don't want to come back down from this cloud..."

För en och en halv vecka sedan tog en vän sitt liv.

Jag har aldrig sörjt en människa förrut, trots att det funnits människor i min närhet - i min familj - som dött. Jag har svepts med av stämningen på begravningarna och gråtit en skvätt, för att sedan bara fortsätta mitt liv. Utan att se tillbaka.

Jag växte upp i en väldigt tajt familj. Vi bodde i ett tvåfamiljshus med mormor och morfar i lägenheten ovanför. Min gammelfarfar bodde tvärsöver gatan. Alla tre har dött. Det är nu min mamma kvar, och hon börjar bli gammal och sjuk.

För en och en halv vecka sedan tog en vän sitt liv.

Jag tror att jag sörjer nu. Jag tror att jag sörjer dem allesamman nu, men jag är inte säker, för jag vet inte vad som händer. Jag vet däremot att jag inte kan hantera vad som händer med mej. För det här har aldrig hänt tidigare. Och jag vet inte vad det är.

"You were my fire..."

Biologi

Jag har sagt det förr; jag tror inte på kärlek. Jag kanske måste revidera min uppfattning i skrivande stund, men i det stora hela tror jag på biologi.

Jag tror att människan - trots all intelligens och byggda broar och krig och internet - till syvende och sist ändå bara är ett däggdjur. Kärleken är ett band vi behöver forma för att vår avkomma är beroende av föräldrarna så ovanligt länge, och modern - honan - klarar inte att ta hand om sin avkomma och samtidigt samla och jaga för att överleva. Därav fadern - hanen.

Om man tittar på vad veckotidningarna skriver om första otroheten, tror jag att man kan hitta en röd tråd; hanen överger avkomman och honan när honan är kapabel att själv klara av sin och avkommans överlevnad. Alternativt är att hanen den bättre föräldern och i så fall är det honan som är otrogen först. Men jag tror att det här sker när avkomman är mellan tre och fem år.

Jag tror med andra ord på seriell monogami. Och jag tror att vi egentligen, fortfarande, trots civilisation och design av bomber, styrs av reptilhjärnan.

Men det är bara vad jag tror.

"Knuckle deep within the boarderline
This may hurt a little, but it's something you'll get used to..."

Saknar

Ska man förändra nåt, kan man lika gärna göra stora förändringar, sa nån till mej. Så jag bestämde mej för att skilja mej, att jag inte längre orkar slåss för jobben och hittade en annan inriktning och utbildning. Hela mitt känns som ett gungfly, jag har lämnat mitt hem, det liv som varit mitt i tio år, den bransch jag fortfarande brinner för och som jag slitit för och i, de senaste tolv (tretton?) åren. Jag är bostadslös (jag har saker på tre ställen, och inget av dem är nåt jag kan kalla "hem"), och inget känns beständigt. Jag är lite rädd och vilsen, och jag saknar branschen.

Jag fann mej stående på en strandpromenad i Alvik (tror jag att det var) sent en kväll och tittade ut över ett svart vatten. En hand i min, en röst som lågmält pratade i mitt öra. Det var stillsamt, tyst, vackert. Men ett träd som var belyst fick mej att sakna.

Grönska i 1000W eller mer ger en färg som jag aldrig lyckats hitta någon annanstans. Och träd i arbetsbelysning är bland det vackraste jag vet. Gärna om det faller ett fint, strilande regn också.

Jag har skrivit så många saker om regn och arbetsbelysning och kallt stål och blyga pojkar och åska och trötthet. Jag har slitit sönder mej totalt och min kropp är nog ganska trasig. Men det spelar ingen roll; jag saknar. Jag saknar så det gör ont i hela kroppen.

Den lågmälda rösten i mitt öra förstår, tröstar.

Jag är glad att jag har den rösten i mitt liv, rösten som kan påminna mej om hur vidrigt det kan vara när allt sitter fast i dy och gyttja och jag har jobbat strax över tjugofyra timmar och känner att jag kan kräkas av utmattning, men jag vet att det inte blir någon vila förrän trailern är packad. Jag är glad att jag har handen i min, för den håller mej på utstakad kurs, varsamt men bestämt.

"Jag är en dåre som aldrig lär..."