För kanske hundra år sen, när jag började jobba i den bransch jag valt att stanna i, älskade jag vartenda jobb, varje ny sak jag kunde lära mej, alla nya människor jag mötte och naturligtvis hur jag kände hur jag faktiskt blev rent fysiskt starkare för varje nytt jobb jag gjorde.
Jag har gjort nästan allt man kan göra, vissa saker har jag föredragit framför andra (jag kommer aldrig att kunna göra "wardrobe", för jag kan inte sy och jag har inget intresse av att lära mej att vare sej sy eller stryka), men jag har försökt lära mej av varje ny erfarenhet (kanske inte att sy en jävla tyllkjol, men i övrigt...). Jag har tre turnéer på mitt CV, jag har varit Stage Manager på diverse festivaler... För att vara kvinna (branschen är näst intill larvigt mansdominerad, men det finns ingen löneskillnad!) antar jag att jag faktiskt har en karriär. Den går inte på långa vägar så fort som jag skulle önska, men jag har alltid varit en otålig jävel och det har varit nyttigt att tvingas lära mej tålamod.
Men på senaste tiden har nåt ändrats. Jag tror att jag har blivit trött. Kanske inte bara på att aldrig komma nånstans, utan jag kanske har blivit bitter på livet i allmänhet (jag vet inte säkert, så jag säjer inte mer än "kanske") eller så behöver jag bara semester. I typ ett år eller så. Men det som tidigare gjorde att jag såg fram emot ett jobb, har försvunnit. När en kollega ringde och frågade om jag ville göra Ground Rigging istället för det jag skulle göra, på utpacket, blev jag nästan lättad; jag kände att jag inte längre orkade vara trevlig mot människor och att skruva schackel och linda steel var helt perfekt.
Men va' fan, nästa jobb kan vara lika kul som första gången jag klev in på Annexet, för nio år sen. Konstigare saker har hänt och kommer att hända om och om igen och jag har känt så här förr och det har gått över. Så räkna inte ut mej, för jag kommer tillbaka!!!
"I'm not happy, I'm not sad
I am no one and I miss what I once had..."
