För en och en halv vecka sedan tog en vän sitt liv.

Jag har aldrig sörjt en människa förrut, trots att det funnits människor i min närhet - i min familj - som dött. Jag har svepts med av stämningen på begravningarna och gråtit en skvätt, för att sedan bara fortsätta mitt liv. Utan att se tillbaka.

Jag växte upp i en väldigt tajt familj. Vi bodde i ett tvåfamiljshus med mormor och morfar i lägenheten ovanför. Min gammelfarfar bodde tvärsöver gatan. Alla tre har dött. Det är nu min mamma kvar, och hon börjar bli gammal och sjuk.

För en och en halv vecka sedan tog en vän sitt liv.

Jag tror att jag sörjer nu. Jag tror att jag sörjer dem allesamman nu, men jag är inte säker, för jag vet inte vad som händer. Jag vet däremot att jag inte kan hantera vad som händer med mej. För det här har aldrig hänt tidigare. Och jag vet inte vad det är.

"You were my fire..."

Biologi

Jag har sagt det förr; jag tror inte på kärlek. Jag kanske måste revidera min uppfattning i skrivande stund, men i det stora hela tror jag på biologi.

Jag tror att människan - trots all intelligens och byggda broar och krig och internet - till syvende och sist ändå bara är ett däggdjur. Kärleken är ett band vi behöver forma för att vår avkomma är beroende av föräldrarna så ovanligt länge, och modern - honan - klarar inte att ta hand om sin avkomma och samtidigt samla och jaga för att överleva. Därav fadern - hanen.

Om man tittar på vad veckotidningarna skriver om första otroheten, tror jag att man kan hitta en röd tråd; hanen överger avkomman och honan när honan är kapabel att själv klara av sin och avkommans överlevnad. Alternativt är att hanen den bättre föräldern och i så fall är det honan som är otrogen först. Men jag tror att det här sker när avkomman är mellan tre och fem år.

Jag tror med andra ord på seriell monogami. Och jag tror att vi egentligen, fortfarande, trots civilisation och design av bomber, styrs av reptilhjärnan.

Men det är bara vad jag tror.

"Knuckle deep within the boarderline
This may hurt a little, but it's something you'll get used to..."