Vägskäl eller?

Jag har börjat fundera på vad jag har gjort med mitt liv. Och hur jag hamnade här. Och vad fan jag ska göra nu. Står jag vid ett vägskäl eller är det en klassisk fyrtioårskris?

Jag har tillbringat nitton år av mitt liv i skolan. Jag saknar totalt röd tråd i mina utbildningar och mitt yrkesval är totalt oavhängiga av dem.

Jag har tillbringat elva (tolv?) år i en bransch som jag halkade in på genom det berömda bananskalet, men som jag fastnade i.

Så här är jag nu. Nästan fyrtio år, med en - för tillfället? - stagnerad karriär, och jag har börjat tvivla på mina val. Val som kanske inte var helt genomtänkta när jag gjorde dem (i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag nog inte tänkt alls utan bara bara tagit det enklaste valet vid tidpunkten), och som nu - ibland, vid tillfälle - känns irrationella och förhastade.

Jag är trött nu, jag vet. På tisdag, när jag sovit, kommer det här med all säkerhet att kännas korkat. Men jag står för det. Nu. Och alla gånger jag kommer hem efter ett gig och är trött.

Är det nu jag börjar om? Skiljer mej, skolar om mej till mellanstadielärare och fortsätter livet med nåt annat jag om några år kommer att inse var helt fel?
Eller försöker jag sova så mycket jag bara kan, har kul på jobbet och gör det till ytterligare en erfarenhet och lär mej av det?

"Sense of security/Like pockets jingling..."

Totalt oinsatt. I nåt!

Jag är inte insatt. I nåt. Jag har mina åsikter, baserade på min iakttagelseförmåga och vad mitt förnuft säjer mej är rätt och fel, men jag är inte insatt i nåt. Inte tillräckligt. Och dessutom är jag politisk inkorrekt. Jag följer min inre kompass på vad jag anser att jag ska göra, ibland går det stick i stäv med vad som är politiskt korrekt för dagen, ibland inte alls.

Om min blogg lästes, skulle jag hatas mer än... förhatliga personer, för vad jag nu kommer att skriva, men innan nån exploderar redan vid första meningen, vill jag tillägga att en förklaring följer.

Feminismen finns inte längre. Det var länge sen den försvann. Idag har feminism blivit ett skällsord, för en kvinna - eller man - som förespråkar matriarkat istället för det rådande patriarkatet. Och jag säjer att det är fel. Jag vill inte ha ett matriarkat, istället för ett patriarkat. Jag säjer att alla individer har exakt samma värde, oavsett kön, hudfärg, religiös tro och politisk åsikt. Jag säjer ner med både matriarkat och patriarkat, och att det kanske är dags att låta individen själv bestämma hur den vill leva sitt liv.

Tro mej, jag inser faran i det sagda: alla de som inte vet, inte vågar, och så kliver den starke fram och höjer sin röst och ger ord åt det ingen vågade säja. Risken för att vi står för en ny Hitler i ett sånt läge, är ganska stort, för vi - mänskligheten, den stora massan - följer så villigt en ledare, nån som vågar ta för sej, nån som vågar tala om för oss andra vad vi ska tro på och varför, att ingen ens kommer på tanken att ifrågasätta nåt ledaren sagt.

För många år sedan pratade jag och min dåvarande pojkvän om svårigheterna i att inte tvinga in barn i könsroller. Han - liksom jag - var helt och hållet inne på att oavsett vad barnet har för kön, ska det få leka med dockor/bilar, så länge barnet väljer det självt, och tycker att det är kul och underhållande. Det skulle funka fantastiskt. Vi - han och jag - skulle bygga en självständig individ, en stark liten människa, som inte skulle behöva bry sej om huruvida mössan skulle vara rosa eller blå. Han/hon skulle vara en självständig varelse, ända fram till den dag han/hon tvingades in i skolan. För om barnet är en han, och han hellre leker stillsamt och försiktigt eller väljer att tillbringa rasterna på biblioteket, kommer han att bli svårt mobbad. För där kommer könsrollerna in. För att det är viktigt för andra föräldrar att deras son minsann vet vad det är för skillnad på en Totoyta Rav4 och en Volkswagen Toureg, medan flickan inte behöver bry sej om sånt, "gå och lek med dina dockor".

Och det börjar redan tidigare. Det börjar med Snövit och Törnrosa och Askungen. Det börjar med att prinsen inte ens har en replik (bortsett från Törnrosa, där han får sjunga en liten truddelutt). Det börjar med att flickor - intet ont vetande - blir påtvingade en historia om ändlös kärlek, där allt är underbart. Det är ingen som säjer nåt om att prinsen har dålig morgonandedräkt, att hans fötter luktar illa efter 14 timmar i samma strumpor och skor, eller att hans hud inte är sådär perfekt som den ser ut, för han måste raka sej varannan timme för att upprätthålla det skenet. Ingenstans går det heller att läsa att vare sej Snövit eller Prins Charming måste stanna till nånstans för att kissa eller att de kanske får gaser i magen efter att ha ätit för mycket bönor. Nej, deras kärlek är överjordisk, romantisk rakt igenom (det är ju barnsagor, så nåt mer köttsligt än en kyss med sammanpressade läppar är inte att diskutera) och ack, så vacker.

Och det slutar inte där. När Bella Swan mötte Edward Cullen, mötte hon tonårsversionen. Han får aldrig finnar, han svettas aldrig och han behöver aldrig, aldrig så länge han lever, behöva bemöda sej med sådana triviala meningslösheter som att behöva gå på toaletten. Eftersom han aldrig sover behöver han aldrig bekymra sej om morgonandedräkt och eftersom han inte äter, är inte heller gaser i magen ett problem. Och det värsta av allt; han utplånar sej själv totalt, för Bella. Han dör hellre än låter henne genomgå någon form av lidande.

HUR i helvete ska kvinnor nöja sej med män som kliar sej på pungen, fiser lite i soffan, vars fötter stinker som fan, efter att ha varit instängda i samma skor för länge, när män som Edward Cullen (frusen i tid vid 17 års ålder, men eftersom han föddes nånstans i stil med första världskriget, har han blivit uppfostrad till att ta hand om sin kvinna) finns?

För de finns. De är inte lätta att hitta, men de finns.

För många år sedan träffade jag en sån man. Fram till dess hade jag konsekvent vägrat att tro att äkta kärlek fanns. Nu, i efterhand, försöker jag intala mej själv att jag är lyckligt lottad som fått uppleva den. Nu, i efterhand, önskar jag att jag aldrig behövt göra det, för nu vet jag vad jag aldrig kommer sluta leta efter. Aldrig kommer att hitta.

"He said: Girl you'd better try to have fun no matter what you do. But he's a fool... "

När? Varför? Hur?

När jag var barn bildade jag, min syster och våra två polare en hemlig klubb. Vi hade egentligen bara två regler: ingen fick veta nåt om klubben och vi  skulle alltid vara vänner, alltid bevara klubben.

Idag träffade jag en tjej som jag tillbringade tid med under det kanske bästa året i mitt liv. Vi fikade och pratade och kom fram till att trots att vi inte längre har den gemensamma nämnare som vi hade läsåret '88 - '89, skulle vi försöka hålla kontakten. Nyckelorden är 'inte längre har den gemensamma nämnaren'.

När händer det? När blir familj, jobb och karriär viktigare? Och varför räcker det inte med att vi hade ett fantastiskt år tillsammans, för att hålla kontakten, även om våra liv har fört oss i diametralt olika riktningar?

Genom åren har så många människor passerat mitt liv att det är tragiskt. Människor jag delade sorg och glädje med. Människor jag klättrade i träd med, pallade äpplen med, skrapade upp knän och fick gräsfläckar på kläderna med. Människor jag söp mej full med, gick med på konserter med band jag inte var intresserad av, hånglade med för att jag var full och ung och de (ja ja, läs: "han") fanns där, och det just då verkade vara det bästa vi kunde hitta på (jag antar att vi utforskade vår sexualitet och lärde oss bli vuxna).

Idag kan jag räkna min riktigt nära vänner på en hands fingrar. Två av dem går tillbaka till januari 1993, en träffade jag Universitetet i Linköping, och den mest nyliga träffade jag av i brist på annat 1997. 1993 blev jag en del av en gemenskap på mellan tio och 40 personer. Jag pratar och träffar två av dem. Vad hände med resten? Varför, hände med resten?

På midsommarafton träffade jag en tjej som jag umgicks mycket med mellan sju, åtta år och upp genom högstadiet. Det var ett skrämmande möte. Jag letade i mitt minne efter nåt som stämde överens med den enormt vackra kvinna jag hade framför mej och jag misslyckades totalt. Jag kände inte igen hennes skratt, rörelser, minspel. Däremot kunde jag konstatera att hennes tolvåriga dottter hade exakt hennes kropp, när hon var i samma ålder.

Jag har tillbringat en förfärlig massa år i skola, med olika utbildningar. Jag har valt bort barn, för nåt som började som en passion (jag har alltid brunnit för musik), och nu upptar i stort sett all min tid. Jag slog mej in i en larvigt mansdominerad bransch, mest på grund av passion, tror jag, och jag lät mitt jobb ta all min tid, lät det bli mitt liv.

Så jag undrar varför jag förlorat så många människor som kunde funnits kvar i mitt liv, men jag borde fråga 'När blev jag så självupptagen?'.

"We were together since we were five..."

Alldeles för tidigt!

Jag vaknade inte riktigt när klockan rinde imorse, jag vaknade 03.18. Men istället för att somna om - vilket kanske hade varit det normala/bästa/vettiga att göra, klev jag ur sängen och gick ut på balkongen. Jag stod där, och tittade på himlen, medan gryningsljuset sakta övergick i soluppgång. Och det var med sorg och vemod jag såg solen sakta stiga över trädtopparna; det här kan mycket väl vara den första sommaren sen 1997 som jag inte får uppleva det, samtidigt som jag är mitt uppe i att riva nån gigantisk produktion på Stadion eller kastar byggstål i dess transporthäckar, och när jag stod där, insåg jag att jag kommer att sakna det. Väldigt mycket. Det är förståss lätt att säja nu, när jag sitter på ett kontor och har glömt hur det känns när man är så trött att det inte finns energi nog att prata, bara fortsätta jobba, när minnet av smärtan som rasade i hela kroppen, för länge sen bleknat.

Jag tror att det kan vara så att jag kanske, högst motvilligt - och detta säjer jag helt utan några som helst belägg - kan vara på in i/befinner mej mitt i en rasande 40-års kris. Jag har börjat fundera på saker som jag tidigare inte visste om att man kunde tänka på.
       När jag var barn - alltså barn på riktigt, kanske fyra, fem år gammal - förstod jag inte hur mamma kunde vara så oberörd av de stora barnen - tretton till femton? - och deras desperata försök att verka äldre, väl dolda i skränig kaxighet.
       Nu, när jag nått ungefär samma ålder som min mamma befann sej i då, förstår jag. Och det är fantastiskt. Och på nåt sätt lite sorgligt, men samtidigt stillsamt komiskt.
       Jag har varit där. Jag har upplevt alla saker som man går igenom när man växer upp.
       Jag har skämts för min mammas till synes oberördhet inför de stora barnen, som för mej var en hägring; det var dit jag ville, det var en del av den gemensakpen jag sökte.
       Jag har skrikt på henne, anklagat henne för att inte förstå nånting, i galna, identitetssökande utbrott.
       Jag har druckit alkohol med henne, på ett civiliserat sätt (och i vissa fall inte riktigt lika civiliserade, men det har också vuxit fram med åldern), och jag har - till slut - förstått att hon är en tillgång i mitt liv; nån jag kan lära mej av, snarare än nån som inte förstår och som borde ge fan i att lägga sej i mitt liv.
       Jag har gått igenom allt och kanske lite till, och jag tycker så fruktansvärt synd om alla barn, när de storögt stirrande, backar undan från de coola killarna med häng och tjejerna som i sina försök att lära sej hantera smink, mest ser ut som nåning mittemellan billiga öststatshoror (en fruktansvärd både generalisering och förutfattad mening, jag vet) och en clown "in training". Jag återupplever den krympande känslan varje gång jag ser det inträffa och det är inte behagligt.
       Jag har stått framför spegeln och försökt lägga blå mascara, så totalt bortom självdistans och självkritik att det vid tidpunkten inte såg för jävligt ut, det var så alla andra såg ut, det var så jag skulle se ut.
       Och jag minns vartenda ögonblick av det.
       Och äntligen förstår jag hur min mamma kunde vara så oberörd.

Det kom ett glassigt magazine (jag har inte en aning om vad det heter (eller hur det ska stavas), men en tjock tidning, i dyrt glossigt papper, som bara kommer ut kanske en gång i månaden) med namnet 'Ridå' i ett ganska oorginellt typsnitt. Det som fick mej att öppna tidningen (i brist på bättre), var rubriken 'Stone Temple Pilots' (i ett om möjligt ännu mer förutsägbart typsnitt). Så jag letade fram artikeln och började läsa. Och där slog supernörden i mej till!
       Redan i ingressen har artikelförfattaren gjort ett grovt syftningsfel. Jag hoppas att det ska vara tillfälligt och fortsätter läsa.
       Det var inte tillfälligt.
       När jag gick på Berghs, pratade en av föreläsarna om att reklam inte bara handlar om att sälja, för många flyktingar och invandrare kan annonserna i tunnelbanan vara den första kontakten med det svenska språket i skrift. Och därmed blev det ännu viktigare för mej att uttrycka mej så korrekt jag bara förmår (jag har inte läst nån Svenska på Universitetet). Särskrivningar är ju annars så roliga och samtidigt en så tragisk företeelse. 'Kebab tallrik', 'Väl hängd kalv', 'var i era' , de finns överallt och dessutom gör de det hela tiden. Och det skrämmer mej.
       När jag läst en och halv spalt av artikeln, har min misstanke övergått i insikt; den här killen har inte en susning om vad särskrivning är ("Var i ligger skillnaden...), han har inte heller förstått när hur man använder "de" och "dem" ("... en helt annan frihet att utforska låtarna och upptäcka vad man kan göra med de."). Det fanns fler, men jag tänker inte dra upp dem alla, men den mest iögonenfallande missen kan jag inte strunta i; ingenstans i hela artikeln hittade jag ett enda kommatecken. Läs artikeln högt, som den är skriven, utan att vara andfådd när du är klar och du har valt fel yrke; du borde vara djuphavsdykare för dina lungor är abnorma.

Det är alldeles grönt ute och jag kommer varken bränna sönder mej på Stadion, Skansen eller Sjöhistoriska. Inte heller kommer jag att vara tvungen att putta case i ösregn....

"You're perfect, yes it's true/But without me, you're only you...W