Instant Karma... Eller nåt helt annat, jag märker det när jag skriver...

För några veckor sen föll allt samman. Glöm nu inte att jag är född i Lejonets tecken så jag tycker om att överdriva saker, dramatisera. Naturligtvis föll inte allt samman, jag blev bara förvånad och klarade inte av att se nåt positivt i situationen. Men situationen innehöll massor av positiva öppningar och jag är övertygad om att jag hakat på den bästa. Jag måste se det så, annars måste jag leva med ånger (ej att blanda med "ångest" som är en helt annan sak") och ifrågasätta mitt beslut till den dag jag dör. Och jag vill slippa det. Jag har redan ifrågasatt så många beslut jag tagit sen jag började i den här branschen, mötte min man, gifte mej med honom, valde att inte skaffa barn och istället satsa på en karriär som - kanske - skulle komma.

När jag åker ner till Småland, till min familj (min mor, min syster och hennes två barn - mina barn -) finns ingen stress. Där finns inga jobb, inga krav ingen tidsbrist. Allt som finns där är mitt löfte till Katerinna att hon ska få följa med mig till Vimmerby och köpa så mycket spenat och ruccola som helst, för att hon ska få sin sallad. Andra barn vill ha godis och choklad, hon vill ha spenat/ruccola med en vinegrätte bestående av olja, rödvinsvinäger (jag ska introducera henne till balsamicovinäger, när hon slutar använda halva flaskan i en soppskål), aromat och salt.

Jag har medvetet valt bort barn för nåt annat. Nåt jag inte kan definiera. men där jag befinner mej i livet just nu, finns inte tid att sätta undan för barn. Och jag vet - även om insikten förmodligen inte slagit mej än - att jag kommer att få tillbringa min ålderdom ensam på ett hem för ledbrutna människor med de mest horribla anekdoterna och alla kommer att handla om hur en motor bröt ihop i värsta möjliga läge eller hur frun låg i värkar och inga ambulanser fanns tillängliga och mina anekdoter om artister som ingen orkar hålla reda längre, har för länge sen tpappat allt intresse. För det är onekligen så att utanför branschen är vi ett gäng supernördar på samma sätt som dataprogramerare är (jag önskar så att folk förstod skillnaden mellan att vara en dataprogrammerar och datorprogrammerare, om det ens finns en sån titel). För jag är fullkomligt meveten om att ingen förstår vad vi pratar om när vi öppnar munnen och pratar om varför en mac300 passar lika bra där som en VL6 eller varför jag hade föredragit fler ACL-bars istället för six-bars på Sisters Of Mercy på Arenan...

Ingen kommer att lyssna, för ingen kommer att dela mitt intresse vare sej för musik och/eller produktionen bakom ett liveframträdande.

Jag brukar kalla det här "branschen som försvann". Vem som helst kan gå på en konsert på Hovet, dansa lite, köpa några öl, köpa med en tröja hem och nästa kväll gå på fotboll på samma arena utan att för en sekund stanna upp och fundera över var Kylie Minouges sex trailers med dragbil hade försvunnit under natten, mattorna var borta, sargen var tillbaka och det var derby igen.

Allt för samman för några veckor sen, men några dagar senare kom lösningen (instant karma) och nu ser livet ljust ut igen och det är en chans att lära mej enorma saker och jag lägger till allt på mitt CV, oavsett om jag nånsin kommer att använda den igen eller inte. I slutändan hoppas jag nog allt på att Katerinna och Victor ska hitta den och bli lite imponerad över allt jag ändå har gjort, slitit, svettats, blödit mej igenom och finna lite cred i att jag alltid var den okuvliga rockmostern som vägrade ge efter för samhällets krav...

"I lost everything I had/I'm starting over from scratch..."

Jens säjer att jag är drogromantiker, för att jag har en idé om hur, var och när jag ska dö och det är underförstått att jag avgör det själv. Det är mycket möjligt att han har rätt, jag kanske är drogromantisk, men även om jag tog bort drogerna i ekvationen, finns den fasta punkten kvar; jag väljer själv när, hur och var jag ska dö.

Is it really better to burn out, than to slowly fade away...?

Mr Springsteen på Stadion... Vad ska man säja? Fantastiskt band som inte ifrågasätter nåt, någonsin. När The Boss tar en promenad och plockar plakat med meddelanden och låtönskningar, och han hittar en gammal pappbit, där någon har skrivit "Fade Away", och håller världens längsta inledning om att det är (Little) Steven van Zandt's favoritlåt från plattan "The River" (rätta mej nu Per, för jag kan ha fel här), som aldrig tidigare spelats live och plötsligt bestämmer sej för att köra den, är bandet med. Jag vet inte om han ljög, jag vet inte om han nånsin tidigare spelat den live, men icke desto mindre; grymt imponerande. Jag menar, till och med Max Weinberg Jr kör så det ryker. Och tro det eller ej; jag är inget Bruce Springsteen fan. Men från och med nu tillhör "Fade Away" en av mina favoritlåtar, alla kategorier. Inte på grund av Bruce, på grund av hans band. Och kanske lite på grund av "I'd better not fuck this up; I'll never hear the end of it..." Näst intill hysteriskt. And he didn't fuck it up; he pulled it off and then some!

Jag har slavat i den här branschen i nio år, jag har byggt och rivit för mr Springsteen fler gånger än jag minns (fullkomligt ärligt!, jag minns inte hur många gånger jag gjort Bruce Springsteen, men det är för många!), och jag har aldrig tidigare blivit tvingad att titta på ett gig med honom, på samma sätt som jag blev ikväll. Visst har jag synpunkter (annars skulle jag inte vara jag), men somliga saker är fantastiskt bra regisserade och somligt går inte att fixa; vem vet när en artist får feeling och börjar improvisera?

Min mor, min älskade mamma som jag inte kan föreställa mej leva utan, som inte klarar av min promenadtakt på grund av sin KOL (hon får inte luft), som jag tog i handen och tvingade att snubblande följa med mej från första kravall, ut till Merchandise och tillbaka på tre låtar (det var hon som ville ha en tröja, och det var fan i mej inte mitt fel att hon snavade åtminstone tre gånger...) fick se Bruce Springsteen som en Mors Dags-present. Och hade det inte varit för henne hade jag inte sett mer än kanske tio minuter av giget. Utspritt på åtminstone tio olika låtar. Nio år i branschen har satt sina spår, och jag har tappat tålamodet för musik som inte ger mej nåt, som inte säjer mej nåt.

Jag började med det här för att jag alltid brunnit för musik och för att jag tidigt insåg att jag aldrig skulle ha råd att se alla artister jag ville, live. Nu, nio år senare, har jag blivit blassé, det krävs nåt överjävligt extra för att jag inte ska tröttna halvvägs genom en låt och lämna arenan för att gå och göra en kopp te. Och jag avskyr mej själv för att jag låtit mej hamna här; om jag inte kan brinna för musik längre, vad finns det kvar? Litteratur i all sin ära, men jag kommer inte att få träffa och/eller höra Joyce Carol Oates läsa sina egna texter när hon kommer till Stockholm. Och naturligtvis har jag tappat kontakten med vad som är nytt (vad i helvete är "emo" för skit? Seriöst, skatepunk och inget annat! Att säja att emo är en förlänging av Goth är insiktslöst!) och kanske dessutom faktiskt också bra, Tragiskt men sant; jag är gammal och det här har blivit ett jobb för mej. Eller kanske inte. Känslan när bygglamporna släcks för att gryningsljuset blivit så starkt att artificiellt ljus inte längre behövs, när jag sätter mej i bilen för att köra hem och gryningen inte längre är gryning utan har övergått till dagsljus, fortfarande är ren och skär magi, finns ändå kopplingen tillbaka till att det var jag som valde det här för att jag formligen älskar det, kvar. Jag kommer aldrig att komma undan från det; jag älskar det jag gör!

"Baby, I was born to run..."