Kapitel

Jag är kall om fötterna. Det är ett jävla aber. Konflikten ligger i att trots att jag vet att stålhättan håller kylan inne om man en gång blivit kallt, på samma sätt som den behåller värmen när det är varmt, vägrar jag att bära skor utan stålhätta. Det finns undantag. Naturligtvis finns det undantag. Jag har ett par skor med tolv centimeter stilettklack. Men dem har jag bara vid synnerligen väl valda tillfällen.

Nya kapitel startas ju lite då och då och sent i somras startade ett för mej, när jag lämnade golvet och klev in på kontor. Jag fick ett vuxenjobb, som inte är så vuxet eftersom jag fortfarande är kvar i samma bransch. Eller är det ett vuxenjobb? Jag har fasta tider, måste lära mej nya rutiner (jag förstod inte hur lång tid jag verkligen frilansat, förrän jag slogs med klockan när den började ringa vid samma tid varenda dag) och att träffa samma människor varje dag. Men det är grymt kul. Jag får lära mej nya saker varje dag och jag måste lära mej fort, och jag älskar varenda minut. Det blir ju inte sämre av att jag blivit anställd av Sveriges kanske bästa företag. Visst kan jag sakna att linda kabel och hänga lampor ibland, men det vägs upp av alla andra, nya, stimulerande arbetsuppgifter jag har nu. Och att kunna gå och ta en fika efter jobbet med vänner jag inte träffat mer än sporadiskt de senaste åren, är en befrielse; plötsligt har jag tid att ha ett liv.

Det är förfärande länge sen jag gick på Wik, men mitt liv nu känns nästan så bra som det gjorde då. Men å andra sidan kände jag redan när jag klev ur duschen i morse att idag skulle bli en larvigt positiv dag. Det har varit en larvigt positiv dag. Jag har lett nästan hela dan. Och trivts med livet. Jag och min dator och Spotify och offerter. Det kanske låter larvigt, men första gången jag attesterade en faktura, var stort för mej. Och jag har insett att jag aldrig haft en fast anställning tidigare. Jag har fått förfrågan, men jag sa nej; fel tid, fel plats, fel jobb. Nu är det perfekt.

"Would anybody tell me if I was getting stupider?"

Baksmälla

Baksmällan hinner alltid ikapp, oavsett vad det är man gjort.

När jag var yngre hade jag kallat det ånger, men det är det inte, det är baksmälla. Och den kommer alltid. Ibland lurar man sej själv genom att tro att om man bara rör sej tillräckligt fort, aldrig stannade upp, kanske man skulle hinna undan. Bara en enda gång.

DET HÄNDER ALDRIG.

"Everyday is exactly the same..."

Instant Karma... Eller nåt helt annat, jag märker det när jag skriver...

För några veckor sen föll allt samman. Glöm nu inte att jag är född i Lejonets tecken så jag tycker om att överdriva saker, dramatisera. Naturligtvis föll inte allt samman, jag blev bara förvånad och klarade inte av att se nåt positivt i situationen. Men situationen innehöll massor av positiva öppningar och jag är övertygad om att jag hakat på den bästa. Jag måste se det så, annars måste jag leva med ånger (ej att blanda med "ångest" som är en helt annan sak") och ifrågasätta mitt beslut till den dag jag dör. Och jag vill slippa det. Jag har redan ifrågasatt så många beslut jag tagit sen jag började i den här branschen, mötte min man, gifte mej med honom, valde att inte skaffa barn och istället satsa på en karriär som - kanske - skulle komma.

När jag åker ner till Småland, till min familj (min mor, min syster och hennes två barn - mina barn -) finns ingen stress. Där finns inga jobb, inga krav ingen tidsbrist. Allt som finns där är mitt löfte till Katerinna att hon ska få följa med mig till Vimmerby och köpa så mycket spenat och ruccola som helst, för att hon ska få sin sallad. Andra barn vill ha godis och choklad, hon vill ha spenat/ruccola med en vinegrätte bestående av olja, rödvinsvinäger (jag ska introducera henne till balsamicovinäger, när hon slutar använda halva flaskan i en soppskål), aromat och salt.

Jag har medvetet valt bort barn för nåt annat. Nåt jag inte kan definiera. men där jag befinner mej i livet just nu, finns inte tid att sätta undan för barn. Och jag vet - även om insikten förmodligen inte slagit mej än - att jag kommer att få tillbringa min ålderdom ensam på ett hem för ledbrutna människor med de mest horribla anekdoterna och alla kommer att handla om hur en motor bröt ihop i värsta möjliga läge eller hur frun låg i värkar och inga ambulanser fanns tillängliga och mina anekdoter om artister som ingen orkar hålla reda längre, har för länge sen tpappat allt intresse. För det är onekligen så att utanför branschen är vi ett gäng supernördar på samma sätt som dataprogramerare är (jag önskar så att folk förstod skillnaden mellan att vara en dataprogrammerar och datorprogrammerare, om det ens finns en sån titel). För jag är fullkomligt meveten om att ingen förstår vad vi pratar om när vi öppnar munnen och pratar om varför en mac300 passar lika bra där som en VL6 eller varför jag hade föredragit fler ACL-bars istället för six-bars på Sisters Of Mercy på Arenan...

Ingen kommer att lyssna, för ingen kommer att dela mitt intresse vare sej för musik och/eller produktionen bakom ett liveframträdande.

Jag brukar kalla det här "branschen som försvann". Vem som helst kan gå på en konsert på Hovet, dansa lite, köpa några öl, köpa med en tröja hem och nästa kväll gå på fotboll på samma arena utan att för en sekund stanna upp och fundera över var Kylie Minouges sex trailers med dragbil hade försvunnit under natten, mattorna var borta, sargen var tillbaka och det var derby igen.

Allt för samman för några veckor sen, men några dagar senare kom lösningen (instant karma) och nu ser livet ljust ut igen och det är en chans att lära mej enorma saker och jag lägger till allt på mitt CV, oavsett om jag nånsin kommer att använda den igen eller inte. I slutändan hoppas jag nog allt på att Katerinna och Victor ska hitta den och bli lite imponerad över allt jag ändå har gjort, slitit, svettats, blödit mej igenom och finna lite cred i att jag alltid var den okuvliga rockmostern som vägrade ge efter för samhällets krav...

"I lost everything I had/I'm starting over from scratch..."

Jens säjer att jag är drogromantiker, för att jag har en idé om hur, var och när jag ska dö och det är underförstått att jag avgör det själv. Det är mycket möjligt att han har rätt, jag kanske är drogromantisk, men även om jag tog bort drogerna i ekvationen, finns den fasta punkten kvar; jag väljer själv när, hur och var jag ska dö.

Is it really better to burn out, than to slowly fade away...?

Mr Springsteen på Stadion... Vad ska man säja? Fantastiskt band som inte ifrågasätter nåt, någonsin. När The Boss tar en promenad och plockar plakat med meddelanden och låtönskningar, och han hittar en gammal pappbit, där någon har skrivit "Fade Away", och håller världens längsta inledning om att det är (Little) Steven van Zandt's favoritlåt från plattan "The River" (rätta mej nu Per, för jag kan ha fel här), som aldrig tidigare spelats live och plötsligt bestämmer sej för att köra den, är bandet med. Jag vet inte om han ljög, jag vet inte om han nånsin tidigare spelat den live, men icke desto mindre; grymt imponerande. Jag menar, till och med Max Weinberg Jr kör så det ryker. Och tro det eller ej; jag är inget Bruce Springsteen fan. Men från och med nu tillhör "Fade Away" en av mina favoritlåtar, alla kategorier. Inte på grund av Bruce, på grund av hans band. Och kanske lite på grund av "I'd better not fuck this up; I'll never hear the end of it..." Näst intill hysteriskt. And he didn't fuck it up; he pulled it off and then some!

Jag har slavat i den här branschen i nio år, jag har byggt och rivit för mr Springsteen fler gånger än jag minns (fullkomligt ärligt!, jag minns inte hur många gånger jag gjort Bruce Springsteen, men det är för många!), och jag har aldrig tidigare blivit tvingad att titta på ett gig med honom, på samma sätt som jag blev ikväll. Visst har jag synpunkter (annars skulle jag inte vara jag), men somliga saker är fantastiskt bra regisserade och somligt går inte att fixa; vem vet när en artist får feeling och börjar improvisera?

Min mor, min älskade mamma som jag inte kan föreställa mej leva utan, som inte klarar av min promenadtakt på grund av sin KOL (hon får inte luft), som jag tog i handen och tvingade att snubblande följa med mej från första kravall, ut till Merchandise och tillbaka på tre låtar (det var hon som ville ha en tröja, och det var fan i mej inte mitt fel att hon snavade åtminstone tre gånger...) fick se Bruce Springsteen som en Mors Dags-present. Och hade det inte varit för henne hade jag inte sett mer än kanske tio minuter av giget. Utspritt på åtminstone tio olika låtar. Nio år i branschen har satt sina spår, och jag har tappat tålamodet för musik som inte ger mej nåt, som inte säjer mej nåt.

Jag började med det här för att jag alltid brunnit för musik och för att jag tidigt insåg att jag aldrig skulle ha råd att se alla artister jag ville, live. Nu, nio år senare, har jag blivit blassé, det krävs nåt överjävligt extra för att jag inte ska tröttna halvvägs genom en låt och lämna arenan för att gå och göra en kopp te. Och jag avskyr mej själv för att jag låtit mej hamna här; om jag inte kan brinna för musik längre, vad finns det kvar? Litteratur i all sin ära, men jag kommer inte att få träffa och/eller höra Joyce Carol Oates läsa sina egna texter när hon kommer till Stockholm. Och naturligtvis har jag tappat kontakten med vad som är nytt (vad i helvete är "emo" för skit? Seriöst, skatepunk och inget annat! Att säja att emo är en förlänging av Goth är insiktslöst!) och kanske dessutom faktiskt också bra, Tragiskt men sant; jag är gammal och det här har blivit ett jobb för mej. Eller kanske inte. Känslan när bygglamporna släcks för att gryningsljuset blivit så starkt att artificiellt ljus inte längre behövs, när jag sätter mej i bilen för att köra hem och gryningen inte längre är gryning utan har övergått till dagsljus, fortfarande är ren och skär magi, finns ändå kopplingen tillbaka till att det var jag som valde det här för att jag formligen älskar det, kvar. Jag kommer aldrig att komma undan från det; jag älskar det jag gör!

"Baby, I was born to run..."

Jag har inget liv - jag har ett jobb.

För kanske hundra år sen, när jag började jobba i den bransch jag valt att stanna i, älskade jag vartenda jobb, varje ny sak jag kunde lära mej, alla nya människor jag mötte och naturligtvis hur jag kände hur jag faktiskt blev rent fysiskt starkare för varje nytt jobb jag gjorde.

Jag har gjort nästan allt man kan göra, vissa saker har jag föredragit framför andra (jag kommer aldrig att kunna göra "wardrobe", för jag kan inte sy och jag har inget intresse av att lära mej att vare sej sy eller stryka), men jag har försökt lära mej av varje ny erfarenhet (kanske inte att sy en jävla tyllkjol, men i övrigt...). Jag har tre turnéer på mitt CV, jag har varit Stage Manager på diverse festivaler... För att vara kvinna (branschen är näst intill larvigt mansdominerad, men det finns ingen löneskillnad!) antar jag att jag faktiskt har en karriär. Den går inte på långa vägar så fort som jag skulle önska, men jag har alltid varit en otålig jävel och det har varit nyttigt att tvingas lära mej tålamod.

Jag är bra på det jag gör. Jag har en kunskapsbas som är ovanligt stor för nån i min position. Och jag klarar fortfarande av att skämta och le mot tekniker som kommer in och träffar mej för första gången, eller de som kommer tillbaka och kommer fram och ger mej en kram.

Men på senaste tiden har nåt ändrats. Jag tror att jag har blivit trött. Kanske inte bara på att aldrig komma nånstans, utan jag kanske har blivit bitter på livet i allmänhet (jag vet inte säkert, så jag säjer inte mer än "kanske") eller så behöver jag bara semester. I typ ett år eller så. Men det som tidigare gjorde att jag såg fram emot ett jobb, har försvunnit. När en kollega ringde och frågade om jag ville göra Ground Rigging istället för det jag skulle göra, på utpacket, blev jag nästan lättad; jag kände att jag inte längre orkade vara trevlig mot människor och att skruva schackel och linda steel var helt perfekt.

Men va' fan, nästa jobb kan vara lika kul som första gången jag klev in på Annexet, för nio år sen. Konstigare saker har hänt och kommer att hända om och om igen och jag har känt så här förr och det har gått över. Så räkna inte ut mej, för jag kommer tillbaka!!!

"I'm not happy, I'm not sad
I am no one and I miss what I once had..."

Svag och utan empati...

Jag har alltid sett mej själv som en stark person (jag vägrar skriva "kvinna", för jag tänker inte på mej själv som en könsbehörig varelse, jag är en individ, som alla andra!), men jag har insett att min bild av mej själv inte stämmer överens med andras bild av mej.
Jag vet till exempel att min självbild är helt snedvriden, men trots att jag vet det kan jag inte göra nåt åt den. I min spegel är jag överviktig (mullig kallades jag när jag var barn), min rumpa är alldeles för stor och jag är som absolut fulast när jag ler. I andras ögon - tror jag - är jag liten och vältränad, för det mesta glad och jag håller aldrig käft. Allt jag kan säja är; vem tror ni att jag käftar med när jag är hemma ensam? Krukväxterna?

En gång för länge sedan - århundraden åtminstone - skrev jag. Då närde jag en dröm om att publicera böcker. Jag hade också en idé om att jag var lyriker. Jag gick en skrivarkurs på Wiks Folkhögskola, där fick jag veta att jag skrev berättelser; att jag var prosaiker. Så jag slutade skriva lyrik och började skriva prosalyrik. Formatet passade mej.
Jag skrev en roman. En väldigt kort sådan, men likafullt en roman. Jag skrev och skrev och skrev och när jag slutade skriva, slutade jag också att läsa den. Jag lät den ligga i två år, innan jag tog fram den och läste den igen och efteråt kastade jag allt utom två kapitel; det sög. Men jag har kvar två kapitel, och allt som oftast tänker jag på hur jag ska utveckla de två kapitlen, göra en ny ,bättre bok av dem. Men det stannar med tankar och idéer; jag vågar inte skriva av rädsla för min självkritik.

Jag brukar klaga på att min man nästan helt saknar kapacitet för empati. Jag vet att ett dött barn har blivit stulet från sin kista, och jag bryr mej inte alls; det ligger alltför långt ifrån mej, för att kännas verkligt. Gör det mej till en dålig människa?

"I'm a creep! I'm a weirdo! What the hell am I doing here? I don't belong here..."

När allt faller samman...

När allt faller samman, då vet man att man lever. Idag föll allt samman; jag vet att jag lever och det är svårt nu. Men på nåt sätt, av nån anledning, lägger man sej inte ner och skriker, som man gjorde när man var barn, man biter ihop och stretar vidare.

För många år sen, när jag var i USA, fick jag lära mej om karma. Jag fick lära mej att det fanns olika sorters karma (förstå nu att det här inte har nåt att göra med religionen eller nån djupare mening) och den jag valde att tillämpa var den som kallades "instant karma". Det är precis som det låter; om jag gör nåt bra idag, belönas jag inom en överskådlig framtid, och naturligtvis också vice versa. Och jag vet att det har gått bra för mej ett tag, jag vet att jag legat på plussidan. Men idag, när allt föll samman, kunde jag inte hjälpa att undra om det verkligen gått så bra? Men det är inte jag som avgör det och jag vet inte vem som bestämmer belöningarna och/eller straffen som karma betalar ut. Jag önskar att jag visste vem det var, då skulle jag sätta mej med honom/henne och verkligen prata om liv och död och universum och allting (42!) därutöver.

Jag är trött nu. Just ikväll är det jag som ger bitterfittan ett ansikte. Imorgon när solen skiner (eller är gömd bakom moln), kommer allt att kännas annorlunda. Allt kommer att vara annorlunda; det är en ny jävla dag, med ny disk och nya bekymmer. Och nya anledningar att glädjas. Och alltså citerar jag Axl Rose och säjer "take it for what it is" och ler lite cyniskt i ena mungipan.

"I've seen the best of men go past, I don't wanna be the last! Give me something fast..."