När allt faller samman...

När allt faller samman, då vet man att man lever. Idag föll allt samman; jag vet att jag lever och det är svårt nu. Men på nåt sätt, av nån anledning, lägger man sej inte ner och skriker, som man gjorde när man var barn, man biter ihop och stretar vidare.

För många år sen, när jag var i USA, fick jag lära mej om karma. Jag fick lära mej att det fanns olika sorters karma (förstå nu att det här inte har nåt att göra med religionen eller nån djupare mening) och den jag valde att tillämpa var den som kallades "instant karma". Det är precis som det låter; om jag gör nåt bra idag, belönas jag inom en överskådlig framtid, och naturligtvis också vice versa. Och jag vet att det har gått bra för mej ett tag, jag vet att jag legat på plussidan. Men idag, när allt föll samman, kunde jag inte hjälpa att undra om det verkligen gått så bra? Men det är inte jag som avgör det och jag vet inte vem som bestämmer belöningarna och/eller straffen som karma betalar ut. Jag önskar att jag visste vem det var, då skulle jag sätta mej med honom/henne och verkligen prata om liv och död och universum och allting (42!) därutöver.

Jag är trött nu. Just ikväll är det jag som ger bitterfittan ett ansikte. Imorgon när solen skiner (eller är gömd bakom moln), kommer allt att kännas annorlunda. Allt kommer att vara annorlunda; det är en ny jävla dag, med ny disk och nya bekymmer. Och nya anledningar att glädjas. Och alltså citerar jag Axl Rose och säjer "take it for what it is" och ler lite cyniskt i ena mungipan.

"I've seen the best of men go past, I don't wanna be the last! Give me something fast..."