Totalt oinsatt. I nåt!

Jag är inte insatt. I nåt. Jag har mina åsikter, baserade på min iakttagelseförmåga och vad mitt förnuft säjer mej är rätt och fel, men jag är inte insatt i nåt. Inte tillräckligt. Och dessutom är jag politisk inkorrekt. Jag följer min inre kompass på vad jag anser att jag ska göra, ibland går det stick i stäv med vad som är politiskt korrekt för dagen, ibland inte alls.

Om min blogg lästes, skulle jag hatas mer än... förhatliga personer, för vad jag nu kommer att skriva, men innan nån exploderar redan vid första meningen, vill jag tillägga att en förklaring följer.

Feminismen finns inte längre. Det var länge sen den försvann. Idag har feminism blivit ett skällsord, för en kvinna - eller man - som förespråkar matriarkat istället för det rådande patriarkatet. Och jag säjer att det är fel. Jag vill inte ha ett matriarkat, istället för ett patriarkat. Jag säjer att alla individer har exakt samma värde, oavsett kön, hudfärg, religiös tro och politisk åsikt. Jag säjer ner med både matriarkat och patriarkat, och att det kanske är dags att låta individen själv bestämma hur den vill leva sitt liv.

Tro mej, jag inser faran i det sagda: alla de som inte vet, inte vågar, och så kliver den starke fram och höjer sin röst och ger ord åt det ingen vågade säja. Risken för att vi står för en ny Hitler i ett sånt läge, är ganska stort, för vi - mänskligheten, den stora massan - följer så villigt en ledare, nån som vågar ta för sej, nån som vågar tala om för oss andra vad vi ska tro på och varför, att ingen ens kommer på tanken att ifrågasätta nåt ledaren sagt.

För många år sedan pratade jag och min dåvarande pojkvän om svårigheterna i att inte tvinga in barn i könsroller. Han - liksom jag - var helt och hållet inne på att oavsett vad barnet har för kön, ska det få leka med dockor/bilar, så länge barnet väljer det självt, och tycker att det är kul och underhållande. Det skulle funka fantastiskt. Vi - han och jag - skulle bygga en självständig individ, en stark liten människa, som inte skulle behöva bry sej om huruvida mössan skulle vara rosa eller blå. Han/hon skulle vara en självständig varelse, ända fram till den dag han/hon tvingades in i skolan. För om barnet är en han, och han hellre leker stillsamt och försiktigt eller väljer att tillbringa rasterna på biblioteket, kommer han att bli svårt mobbad. För där kommer könsrollerna in. För att det är viktigt för andra föräldrar att deras son minsann vet vad det är för skillnad på en Totoyta Rav4 och en Volkswagen Toureg, medan flickan inte behöver bry sej om sånt, "gå och lek med dina dockor".

Och det börjar redan tidigare. Det börjar med Snövit och Törnrosa och Askungen. Det börjar med att prinsen inte ens har en replik (bortsett från Törnrosa, där han får sjunga en liten truddelutt). Det börjar med att flickor - intet ont vetande - blir påtvingade en historia om ändlös kärlek, där allt är underbart. Det är ingen som säjer nåt om att prinsen har dålig morgonandedräkt, att hans fötter luktar illa efter 14 timmar i samma strumpor och skor, eller att hans hud inte är sådär perfekt som den ser ut, för han måste raka sej varannan timme för att upprätthålla det skenet. Ingenstans går det heller att läsa att vare sej Snövit eller Prins Charming måste stanna till nånstans för att kissa eller att de kanske får gaser i magen efter att ha ätit för mycket bönor. Nej, deras kärlek är överjordisk, romantisk rakt igenom (det är ju barnsagor, så nåt mer köttsligt än en kyss med sammanpressade läppar är inte att diskutera) och ack, så vacker.

Och det slutar inte där. När Bella Swan mötte Edward Cullen, mötte hon tonårsversionen. Han får aldrig finnar, han svettas aldrig och han behöver aldrig, aldrig så länge han lever, behöva bemöda sej med sådana triviala meningslösheter som att behöva gå på toaletten. Eftersom han aldrig sover behöver han aldrig bekymra sej om morgonandedräkt och eftersom han inte äter, är inte heller gaser i magen ett problem. Och det värsta av allt; han utplånar sej själv totalt, för Bella. Han dör hellre än låter henne genomgå någon form av lidande.

HUR i helvete ska kvinnor nöja sej med män som kliar sej på pungen, fiser lite i soffan, vars fötter stinker som fan, efter att ha varit instängda i samma skor för länge, när män som Edward Cullen (frusen i tid vid 17 års ålder, men eftersom han föddes nånstans i stil med första världskriget, har han blivit uppfostrad till att ta hand om sin kvinna) finns?

För de finns. De är inte lätta att hitta, men de finns.

För många år sedan träffade jag en sån man. Fram till dess hade jag konsekvent vägrat att tro att äkta kärlek fanns. Nu, i efterhand, försöker jag intala mej själv att jag är lyckligt lottad som fått uppleva den. Nu, i efterhand, önskar jag att jag aldrig behövt göra det, för nu vet jag vad jag aldrig kommer sluta leta efter. Aldrig kommer att hitta.

"He said: Girl you'd better try to have fun no matter what you do. But he's a fool... "

När? Varför? Hur?

När jag var barn bildade jag, min syster och våra två polare en hemlig klubb. Vi hade egentligen bara två regler: ingen fick veta nåt om klubben och vi  skulle alltid vara vänner, alltid bevara klubben.

Idag träffade jag en tjej som jag tillbringade tid med under det kanske bästa året i mitt liv. Vi fikade och pratade och kom fram till att trots att vi inte längre har den gemensamma nämnare som vi hade läsåret '88 - '89, skulle vi försöka hålla kontakten. Nyckelorden är 'inte längre har den gemensamma nämnaren'.

När händer det? När blir familj, jobb och karriär viktigare? Och varför räcker det inte med att vi hade ett fantastiskt år tillsammans, för att hålla kontakten, även om våra liv har fört oss i diametralt olika riktningar?

Genom åren har så många människor passerat mitt liv att det är tragiskt. Människor jag delade sorg och glädje med. Människor jag klättrade i träd med, pallade äpplen med, skrapade upp knän och fick gräsfläckar på kläderna med. Människor jag söp mej full med, gick med på konserter med band jag inte var intresserad av, hånglade med för att jag var full och ung och de (ja ja, läs: "han") fanns där, och det just då verkade vara det bästa vi kunde hitta på (jag antar att vi utforskade vår sexualitet och lärde oss bli vuxna).

Idag kan jag räkna min riktigt nära vänner på en hands fingrar. Två av dem går tillbaka till januari 1993, en träffade jag Universitetet i Linköping, och den mest nyliga träffade jag av i brist på annat 1997. 1993 blev jag en del av en gemenskap på mellan tio och 40 personer. Jag pratar och träffar två av dem. Vad hände med resten? Varför, hände med resten?

På midsommarafton träffade jag en tjej som jag umgicks mycket med mellan sju, åtta år och upp genom högstadiet. Det var ett skrämmande möte. Jag letade i mitt minne efter nåt som stämde överens med den enormt vackra kvinna jag hade framför mej och jag misslyckades totalt. Jag kände inte igen hennes skratt, rörelser, minspel. Däremot kunde jag konstatera att hennes tolvåriga dottter hade exakt hennes kropp, när hon var i samma ålder.

Jag har tillbringat en förfärlig massa år i skola, med olika utbildningar. Jag har valt bort barn, för nåt som började som en passion (jag har alltid brunnit för musik), och nu upptar i stort sett all min tid. Jag slog mej in i en larvigt mansdominerad bransch, mest på grund av passion, tror jag, och jag lät mitt jobb ta all min tid, lät det bli mitt liv.

Så jag undrar varför jag förlorat så många människor som kunde funnits kvar i mitt liv, men jag borde fråga 'När blev jag så självupptagen?'.

"We were together since we were five..."