När? Varför? Hur?

När jag var barn bildade jag, min syster och våra två polare en hemlig klubb. Vi hade egentligen bara två regler: ingen fick veta nåt om klubben och vi  skulle alltid vara vänner, alltid bevara klubben.

Idag träffade jag en tjej som jag tillbringade tid med under det kanske bästa året i mitt liv. Vi fikade och pratade och kom fram till att trots att vi inte längre har den gemensamma nämnare som vi hade läsåret '88 - '89, skulle vi försöka hålla kontakten. Nyckelorden är 'inte längre har den gemensamma nämnaren'.

När händer det? När blir familj, jobb och karriär viktigare? Och varför räcker det inte med att vi hade ett fantastiskt år tillsammans, för att hålla kontakten, även om våra liv har fört oss i diametralt olika riktningar?

Genom åren har så många människor passerat mitt liv att det är tragiskt. Människor jag delade sorg och glädje med. Människor jag klättrade i träd med, pallade äpplen med, skrapade upp knän och fick gräsfläckar på kläderna med. Människor jag söp mej full med, gick med på konserter med band jag inte var intresserad av, hånglade med för att jag var full och ung och de (ja ja, läs: "han") fanns där, och det just då verkade vara det bästa vi kunde hitta på (jag antar att vi utforskade vår sexualitet och lärde oss bli vuxna).

Idag kan jag räkna min riktigt nära vänner på en hands fingrar. Två av dem går tillbaka till januari 1993, en träffade jag Universitetet i Linköping, och den mest nyliga träffade jag av i brist på annat 1997. 1993 blev jag en del av en gemenskap på mellan tio och 40 personer. Jag pratar och träffar två av dem. Vad hände med resten? Varför, hände med resten?

På midsommarafton träffade jag en tjej som jag umgicks mycket med mellan sju, åtta år och upp genom högstadiet. Det var ett skrämmande möte. Jag letade i mitt minne efter nåt som stämde överens med den enormt vackra kvinna jag hade framför mej och jag misslyckades totalt. Jag kände inte igen hennes skratt, rörelser, minspel. Däremot kunde jag konstatera att hennes tolvåriga dottter hade exakt hennes kropp, när hon var i samma ålder.

Jag har tillbringat en förfärlig massa år i skola, med olika utbildningar. Jag har valt bort barn, för nåt som började som en passion (jag har alltid brunnit för musik), och nu upptar i stort sett all min tid. Jag slog mej in i en larvigt mansdominerad bransch, mest på grund av passion, tror jag, och jag lät mitt jobb ta all min tid, lät det bli mitt liv.

Så jag undrar varför jag förlorat så många människor som kunde funnits kvar i mitt liv, men jag borde fråga 'När blev jag så självupptagen?'.

"We were together since we were five..."