Kapitel

Jag är kall om fötterna. Det är ett jävla aber. Konflikten ligger i att trots att jag vet att stålhättan håller kylan inne om man en gång blivit kallt, på samma sätt som den behåller värmen när det är varmt, vägrar jag att bära skor utan stålhätta. Det finns undantag. Naturligtvis finns det undantag. Jag har ett par skor med tolv centimeter stilettklack. Men dem har jag bara vid synnerligen väl valda tillfällen.

Nya kapitel startas ju lite då och då och sent i somras startade ett för mej, när jag lämnade golvet och klev in på kontor. Jag fick ett vuxenjobb, som inte är så vuxet eftersom jag fortfarande är kvar i samma bransch. Eller är det ett vuxenjobb? Jag har fasta tider, måste lära mej nya rutiner (jag förstod inte hur lång tid jag verkligen frilansat, förrän jag slogs med klockan när den började ringa vid samma tid varenda dag) och att träffa samma människor varje dag. Men det är grymt kul. Jag får lära mej nya saker varje dag och jag måste lära mej fort, och jag älskar varenda minut. Det blir ju inte sämre av att jag blivit anställd av Sveriges kanske bästa företag. Visst kan jag sakna att linda kabel och hänga lampor ibland, men det vägs upp av alla andra, nya, stimulerande arbetsuppgifter jag har nu. Och att kunna gå och ta en fika efter jobbet med vänner jag inte träffat mer än sporadiskt de senaste åren, är en befrielse; plötsligt har jag tid att ha ett liv.

Det är förfärande länge sen jag gick på Wik, men mitt liv nu känns nästan så bra som det gjorde då. Men å andra sidan kände jag redan när jag klev ur duschen i morse att idag skulle bli en larvigt positiv dag. Det har varit en larvigt positiv dag. Jag har lett nästan hela dan. Och trivts med livet. Jag och min dator och Spotify och offerter. Det kanske låter larvigt, men första gången jag attesterade en faktura, var stort för mej. Och jag har insett att jag aldrig haft en fast anställning tidigare. Jag har fått förfrågan, men jag sa nej; fel tid, fel plats, fel jobb. Nu är det perfekt.

"Would anybody tell me if I was getting stupider?"