Svag och utan empati...

Jag har alltid sett mej själv som en stark person (jag vägrar skriva "kvinna", för jag tänker inte på mej själv som en könsbehörig varelse, jag är en individ, som alla andra!), men jag har insett att min bild av mej själv inte stämmer överens med andras bild av mej.
Jag vet till exempel att min självbild är helt snedvriden, men trots att jag vet det kan jag inte göra nåt åt den. I min spegel är jag överviktig (mullig kallades jag när jag var barn), min rumpa är alldeles för stor och jag är som absolut fulast när jag ler. I andras ögon - tror jag - är jag liten och vältränad, för det mesta glad och jag håller aldrig käft. Allt jag kan säja är; vem tror ni att jag käftar med när jag är hemma ensam? Krukväxterna?

En gång för länge sedan - århundraden åtminstone - skrev jag. Då närde jag en dröm om att publicera böcker. Jag hade också en idé om att jag var lyriker. Jag gick en skrivarkurs på Wiks Folkhögskola, där fick jag veta att jag skrev berättelser; att jag var prosaiker. Så jag slutade skriva lyrik och började skriva prosalyrik. Formatet passade mej.
Jag skrev en roman. En väldigt kort sådan, men likafullt en roman. Jag skrev och skrev och skrev och när jag slutade skriva, slutade jag också att läsa den. Jag lät den ligga i två år, innan jag tog fram den och läste den igen och efteråt kastade jag allt utom två kapitel; det sög. Men jag har kvar två kapitel, och allt som oftast tänker jag på hur jag ska utveckla de två kapitlen, göra en ny ,bättre bok av dem. Men det stannar med tankar och idéer; jag vågar inte skriva av rädsla för min självkritik.

Jag brukar klaga på att min man nästan helt saknar kapacitet för empati. Jag vet att ett dött barn har blivit stulet från sin kista, och jag bryr mej inte alls; det ligger alltför långt ifrån mej, för att kännas verkligt. Gör det mej till en dålig människa?

"I'm a creep! I'm a weirdo! What the hell am I doing here? I don't belong here..."

När allt faller samman...

När allt faller samman, då vet man att man lever. Idag föll allt samman; jag vet att jag lever och det är svårt nu. Men på nåt sätt, av nån anledning, lägger man sej inte ner och skriker, som man gjorde när man var barn, man biter ihop och stretar vidare.

För många år sen, när jag var i USA, fick jag lära mej om karma. Jag fick lära mej att det fanns olika sorters karma (förstå nu att det här inte har nåt att göra med religionen eller nån djupare mening) och den jag valde att tillämpa var den som kallades "instant karma". Det är precis som det låter; om jag gör nåt bra idag, belönas jag inom en överskådlig framtid, och naturligtvis också vice versa. Och jag vet att det har gått bra för mej ett tag, jag vet att jag legat på plussidan. Men idag, när allt föll samman, kunde jag inte hjälpa att undra om det verkligen gått så bra? Men det är inte jag som avgör det och jag vet inte vem som bestämmer belöningarna och/eller straffen som karma betalar ut. Jag önskar att jag visste vem det var, då skulle jag sätta mej med honom/henne och verkligen prata om liv och död och universum och allting (42!) därutöver.

Jag är trött nu. Just ikväll är det jag som ger bitterfittan ett ansikte. Imorgon när solen skiner (eller är gömd bakom moln), kommer allt att kännas annorlunda. Allt kommer att vara annorlunda; det är en ny jävla dag, med ny disk och nya bekymmer. Och nya anledningar att glädjas. Och alltså citerar jag Axl Rose och säjer "take it for what it is" och ler lite cyniskt i ena mungipan.

"I've seen the best of men go past, I don't wanna be the last! Give me something fast..."