Alldeles för tidigt!

Jag vaknade inte riktigt när klockan rinde imorse, jag vaknade 03.18. Men istället för att somna om - vilket kanske hade varit det normala/bästa/vettiga att göra, klev jag ur sängen och gick ut på balkongen. Jag stod där, och tittade på himlen, medan gryningsljuset sakta övergick i soluppgång. Och det var med sorg och vemod jag såg solen sakta stiga över trädtopparna; det här kan mycket väl vara den första sommaren sen 1997 som jag inte får uppleva det, samtidigt som jag är mitt uppe i att riva nån gigantisk produktion på Stadion eller kastar byggstål i dess transporthäckar, och när jag stod där, insåg jag att jag kommer att sakna det. Väldigt mycket. Det är förståss lätt att säja nu, när jag sitter på ett kontor och har glömt hur det känns när man är så trött att det inte finns energi nog att prata, bara fortsätta jobba, när minnet av smärtan som rasade i hela kroppen, för länge sen bleknat.

Jag tror att det kan vara så att jag kanske, högst motvilligt - och detta säjer jag helt utan några som helst belägg - kan vara på in i/befinner mej mitt i en rasande 40-års kris. Jag har börjat fundera på saker som jag tidigare inte visste om att man kunde tänka på.
       När jag var barn - alltså barn på riktigt, kanske fyra, fem år gammal - förstod jag inte hur mamma kunde vara så oberörd av de stora barnen - tretton till femton? - och deras desperata försök att verka äldre, väl dolda i skränig kaxighet.
       Nu, när jag nått ungefär samma ålder som min mamma befann sej i då, förstår jag. Och det är fantastiskt. Och på nåt sätt lite sorgligt, men samtidigt stillsamt komiskt.
       Jag har varit där. Jag har upplevt alla saker som man går igenom när man växer upp.
       Jag har skämts för min mammas till synes oberördhet inför de stora barnen, som för mej var en hägring; det var dit jag ville, det var en del av den gemensakpen jag sökte.
       Jag har skrikt på henne, anklagat henne för att inte förstå nånting, i galna, identitetssökande utbrott.
       Jag har druckit alkohol med henne, på ett civiliserat sätt (och i vissa fall inte riktigt lika civiliserade, men det har också vuxit fram med åldern), och jag har - till slut - förstått att hon är en tillgång i mitt liv; nån jag kan lära mej av, snarare än nån som inte förstår och som borde ge fan i att lägga sej i mitt liv.
       Jag har gått igenom allt och kanske lite till, och jag tycker så fruktansvärt synd om alla barn, när de storögt stirrande, backar undan från de coola killarna med häng och tjejerna som i sina försök att lära sej hantera smink, mest ser ut som nåning mittemellan billiga öststatshoror (en fruktansvärd både generalisering och förutfattad mening, jag vet) och en clown "in training". Jag återupplever den krympande känslan varje gång jag ser det inträffa och det är inte behagligt.
       Jag har stått framför spegeln och försökt lägga blå mascara, så totalt bortom självdistans och självkritik att det vid tidpunkten inte såg för jävligt ut, det var så alla andra såg ut, det var så jag skulle se ut.
       Och jag minns vartenda ögonblick av det.
       Och äntligen förstår jag hur min mamma kunde vara så oberörd.

Det kom ett glassigt magazine (jag har inte en aning om vad det heter (eller hur det ska stavas), men en tjock tidning, i dyrt glossigt papper, som bara kommer ut kanske en gång i månaden) med namnet 'Ridå' i ett ganska oorginellt typsnitt. Det som fick mej att öppna tidningen (i brist på bättre), var rubriken 'Stone Temple Pilots' (i ett om möjligt ännu mer förutsägbart typsnitt). Så jag letade fram artikeln och började läsa. Och där slog supernörden i mej till!
       Redan i ingressen har artikelförfattaren gjort ett grovt syftningsfel. Jag hoppas att det ska vara tillfälligt och fortsätter läsa.
       Det var inte tillfälligt.
       När jag gick på Berghs, pratade en av föreläsarna om att reklam inte bara handlar om att sälja, för många flyktingar och invandrare kan annonserna i tunnelbanan vara den första kontakten med det svenska språket i skrift. Och därmed blev det ännu viktigare för mej att uttrycka mej så korrekt jag bara förmår (jag har inte läst nån Svenska på Universitetet). Särskrivningar är ju annars så roliga och samtidigt en så tragisk företeelse. 'Kebab tallrik', 'Väl hängd kalv', 'var i era' , de finns överallt och dessutom gör de det hela tiden. Och det skrämmer mej.
       När jag läst en och halv spalt av artikeln, har min misstanke övergått i insikt; den här killen har inte en susning om vad särskrivning är ("Var i ligger skillnaden...), han har inte heller förstått när hur man använder "de" och "dem" ("... en helt annan frihet att utforska låtarna och upptäcka vad man kan göra med de."). Det fanns fler, men jag tänker inte dra upp dem alla, men den mest iögonenfallande missen kan jag inte strunta i; ingenstans i hela artikeln hittade jag ett enda kommatecken. Läs artikeln högt, som den är skriven, utan att vara andfådd när du är klar och du har valt fel yrke; du borde vara djuphavsdykare för dina lungor är abnorma.

Det är alldeles grönt ute och jag kommer varken bränna sönder mej på Stadion, Skansen eller Sjöhistoriska. Inte heller kommer jag att vara tvungen att putta case i ösregn....

"You're perfect, yes it's true/But without me, you're only you...W