Instant Karma... Eller nåt helt annat, jag märker det när jag skriver...

För några veckor sen föll allt samman. Glöm nu inte att jag är född i Lejonets tecken så jag tycker om att överdriva saker, dramatisera. Naturligtvis föll inte allt samman, jag blev bara förvånad och klarade inte av att se nåt positivt i situationen. Men situationen innehöll massor av positiva öppningar och jag är övertygad om att jag hakat på den bästa. Jag måste se det så, annars måste jag leva med ånger (ej att blanda med "ångest" som är en helt annan sak") och ifrågasätta mitt beslut till den dag jag dör. Och jag vill slippa det. Jag har redan ifrågasatt så många beslut jag tagit sen jag började i den här branschen, mötte min man, gifte mej med honom, valde att inte skaffa barn och istället satsa på en karriär som - kanske - skulle komma.

När jag åker ner till Småland, till min familj (min mor, min syster och hennes två barn - mina barn -) finns ingen stress. Där finns inga jobb, inga krav ingen tidsbrist. Allt som finns där är mitt löfte till Katerinna att hon ska få följa med mig till Vimmerby och köpa så mycket spenat och ruccola som helst, för att hon ska få sin sallad. Andra barn vill ha godis och choklad, hon vill ha spenat/ruccola med en vinegrätte bestående av olja, rödvinsvinäger (jag ska introducera henne till balsamicovinäger, när hon slutar använda halva flaskan i en soppskål), aromat och salt.

Jag har medvetet valt bort barn för nåt annat. Nåt jag inte kan definiera. men där jag befinner mej i livet just nu, finns inte tid att sätta undan för barn. Och jag vet - även om insikten förmodligen inte slagit mej än - att jag kommer att få tillbringa min ålderdom ensam på ett hem för ledbrutna människor med de mest horribla anekdoterna och alla kommer att handla om hur en motor bröt ihop i värsta möjliga läge eller hur frun låg i värkar och inga ambulanser fanns tillängliga och mina anekdoter om artister som ingen orkar hålla reda längre, har för länge sen tpappat allt intresse. För det är onekligen så att utanför branschen är vi ett gäng supernördar på samma sätt som dataprogramerare är (jag önskar så att folk förstod skillnaden mellan att vara en dataprogrammerar och datorprogrammerare, om det ens finns en sån titel). För jag är fullkomligt meveten om att ingen förstår vad vi pratar om när vi öppnar munnen och pratar om varför en mac300 passar lika bra där som en VL6 eller varför jag hade föredragit fler ACL-bars istället för six-bars på Sisters Of Mercy på Arenan...

Ingen kommer att lyssna, för ingen kommer att dela mitt intresse vare sej för musik och/eller produktionen bakom ett liveframträdande.

Jag brukar kalla det här "branschen som försvann". Vem som helst kan gå på en konsert på Hovet, dansa lite, köpa några öl, köpa med en tröja hem och nästa kväll gå på fotboll på samma arena utan att för en sekund stanna upp och fundera över var Kylie Minouges sex trailers med dragbil hade försvunnit under natten, mattorna var borta, sargen var tillbaka och det var derby igen.

Allt för samman för några veckor sen, men några dagar senare kom lösningen (instant karma) och nu ser livet ljust ut igen och det är en chans att lära mej enorma saker och jag lägger till allt på mitt CV, oavsett om jag nånsin kommer att använda den igen eller inte. I slutändan hoppas jag nog allt på att Katerinna och Victor ska hitta den och bli lite imponerad över allt jag ändå har gjort, slitit, svettats, blödit mej igenom och finna lite cred i att jag alltid var den okuvliga rockmostern som vägrade ge efter för samhällets krav...

"I lost everything I had/I'm starting over from scratch..."

Jens säjer att jag är drogromantiker, för att jag har en idé om hur, var och när jag ska dö och det är underförstått att jag avgör det själv. Det är mycket möjligt att han har rätt, jag kanske är drogromantisk, men även om jag tog bort drogerna i ekvationen, finns den fasta punkten kvar; jag väljer själv när, hur och var jag ska dö.