Is it really better to burn out, than to slowly fade away...?

Mr Springsteen på Stadion... Vad ska man säja? Fantastiskt band som inte ifrågasätter nåt, någonsin. När The Boss tar en promenad och plockar plakat med meddelanden och låtönskningar, och han hittar en gammal pappbit, där någon har skrivit "Fade Away", och håller världens längsta inledning om att det är (Little) Steven van Zandt's favoritlåt från plattan "The River" (rätta mej nu Per, för jag kan ha fel här), som aldrig tidigare spelats live och plötsligt bestämmer sej för att köra den, är bandet med. Jag vet inte om han ljög, jag vet inte om han nånsin tidigare spelat den live, men icke desto mindre; grymt imponerande. Jag menar, till och med Max Weinberg Jr kör så det ryker. Och tro det eller ej; jag är inget Bruce Springsteen fan. Men från och med nu tillhör "Fade Away" en av mina favoritlåtar, alla kategorier. Inte på grund av Bruce, på grund av hans band. Och kanske lite på grund av "I'd better not fuck this up; I'll never hear the end of it..." Näst intill hysteriskt. And he didn't fuck it up; he pulled it off and then some!

Jag har slavat i den här branschen i nio år, jag har byggt och rivit för mr Springsteen fler gånger än jag minns (fullkomligt ärligt!, jag minns inte hur många gånger jag gjort Bruce Springsteen, men det är för många!), och jag har aldrig tidigare blivit tvingad att titta på ett gig med honom, på samma sätt som jag blev ikväll. Visst har jag synpunkter (annars skulle jag inte vara jag), men somliga saker är fantastiskt bra regisserade och somligt går inte att fixa; vem vet när en artist får feeling och börjar improvisera?

Min mor, min älskade mamma som jag inte kan föreställa mej leva utan, som inte klarar av min promenadtakt på grund av sin KOL (hon får inte luft), som jag tog i handen och tvingade att snubblande följa med mej från första kravall, ut till Merchandise och tillbaka på tre låtar (det var hon som ville ha en tröja, och det var fan i mej inte mitt fel att hon snavade åtminstone tre gånger...) fick se Bruce Springsteen som en Mors Dags-present. Och hade det inte varit för henne hade jag inte sett mer än kanske tio minuter av giget. Utspritt på åtminstone tio olika låtar. Nio år i branschen har satt sina spår, och jag har tappat tålamodet för musik som inte ger mej nåt, som inte säjer mej nåt.

Jag började med det här för att jag alltid brunnit för musik och för att jag tidigt insåg att jag aldrig skulle ha råd att se alla artister jag ville, live. Nu, nio år senare, har jag blivit blassé, det krävs nåt överjävligt extra för att jag inte ska tröttna halvvägs genom en låt och lämna arenan för att gå och göra en kopp te. Och jag avskyr mej själv för att jag låtit mej hamna här; om jag inte kan brinna för musik längre, vad finns det kvar? Litteratur i all sin ära, men jag kommer inte att få träffa och/eller höra Joyce Carol Oates läsa sina egna texter när hon kommer till Stockholm. Och naturligtvis har jag tappat kontakten med vad som är nytt (vad i helvete är "emo" för skit? Seriöst, skatepunk och inget annat! Att säja att emo är en förlänging av Goth är insiktslöst!) och kanske dessutom faktiskt också bra, Tragiskt men sant; jag är gammal och det här har blivit ett jobb för mej. Eller kanske inte. Känslan när bygglamporna släcks för att gryningsljuset blivit så starkt att artificiellt ljus inte längre behövs, när jag sätter mej i bilen för att köra hem och gryningen inte längre är gryning utan har övergått till dagsljus, fortfarande är ren och skär magi, finns ändå kopplingen tillbaka till att det var jag som valde det här för att jag formligen älskar det, kvar. Jag kommer aldrig att komma undan från det; jag älskar det jag gör!

"Baby, I was born to run..."