Ska man förändra nåt, kan man lika gärna göra stora förändringar, sa nån till mej. Så jag bestämde mej för att skilja mej, att jag inte längre orkar slåss för jobben och hittade en annan inriktning och utbildning. Hela mitt känns som ett gungfly, jag har lämnat mitt hem, det liv som varit mitt i tio år, den bransch jag fortfarande brinner för och som jag slitit för och i, de senaste tolv (tretton?) åren. Jag är bostadslös (jag har saker på tre ställen, och inget av dem är nåt jag kan kalla "hem"), och inget känns beständigt. Jag är lite rädd och vilsen, och jag saknar branschen.
Jag fann mej stående på en strandpromenad i Alvik (tror jag att det var) sent en kväll och tittade ut över ett svart vatten. En hand i min, en röst som lågmält pratade i mitt öra. Det var stillsamt, tyst, vackert. Men ett träd som var belyst fick mej att sakna.
Grönska i 1000W eller mer ger en färg som jag aldrig lyckats hitta någon annanstans. Och träd i arbetsbelysning är bland det vackraste jag vet. Gärna om det faller ett fint, strilande regn också.
Jag har skrivit så många saker om regn och arbetsbelysning och kallt stål och blyga pojkar och åska och trötthet. Jag har slitit sönder mej totalt och min kropp är nog ganska trasig. Men det spelar ingen roll; jag saknar. Jag saknar så det gör ont i hela kroppen.
Den lågmälda rösten i mitt öra förstår, tröstar.
Jag är glad att jag har den rösten i mitt liv, rösten som kan påminna mej om hur vidrigt det kan vara när allt sitter fast i dy och gyttja och jag har jobbat strax över tjugofyra timmar och känner att jag kan kräkas av utmattning, men jag vet att det inte blir någon vila förrän trailern är packad. Jag är glad att jag har handen i min, för den håller mej på utstakad kurs, varsamt men bestämt.
"Jag är en dåre som aldrig lär..."
Jag fann mej stående på en strandpromenad i Alvik (tror jag att det var) sent en kväll och tittade ut över ett svart vatten. En hand i min, en röst som lågmält pratade i mitt öra. Det var stillsamt, tyst, vackert. Men ett träd som var belyst fick mej att sakna.
Grönska i 1000W eller mer ger en färg som jag aldrig lyckats hitta någon annanstans. Och träd i arbetsbelysning är bland det vackraste jag vet. Gärna om det faller ett fint, strilande regn också.
Jag har skrivit så många saker om regn och arbetsbelysning och kallt stål och blyga pojkar och åska och trötthet. Jag har slitit sönder mej totalt och min kropp är nog ganska trasig. Men det spelar ingen roll; jag saknar. Jag saknar så det gör ont i hela kroppen.
Den lågmälda rösten i mitt öra förstår, tröstar.
Jag är glad att jag har den rösten i mitt liv, rösten som kan påminna mej om hur vidrigt det kan vara när allt sitter fast i dy och gyttja och jag har jobbat strax över tjugofyra timmar och känner att jag kan kräkas av utmattning, men jag vet att det inte blir någon vila förrän trailern är packad. Jag är glad att jag har handen i min, för den håller mej på utstakad kurs, varsamt men bestämt.
"Jag är en dåre som aldrig lär..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar